Hade löneöversyn häromdagen och fick till min stora besvikelse bli varse om att jag är en av kanske fem anställda inom kommunen i mitt yrke som har de lägsta lönerna. Min kollega som anställdes i våras tjänar flera tusenlappar mer än mig, och vi har exakt samma utbildning och liknande arbetslivserfarenhet. Jag fick en genomsnittlig ingångslön när jag började i min jobbkommun för tre år sedan. Hon har uppenbarligen fått en saftig lön. Jag menar inte att hon inte är värd sin lön, jag menar bara att isåfall borde vi andra också vara värda en högre lön. Men lönesättning handlar ju uppenbarligen inte om vad man är värd och hur mycket man jobbar och hur bra man är på sitt yrke. Det handlar uppenbarligen om att kunna prata för sig. Och jag som kommer från en arbetarklassfamilj är inte van vid att kräva utan att vara nöjd med det jag får. Så var det när jag var liten, så är det nu i vuxenlivet. Jag fick lära mig att vara nöjd med att ha de billigaste jeansen när mina kompisar hade de trendigaste jeansen. Jag skämdes nästan när min chef gav mig ett löneförslag på min anställningsintervju. Jag skämdes därför att det var en större summa än vad min mamma tjänar efter trettio år i arbetslivet, utan någon som helst sjukskrivning bör tilläggas. Jag skämdes inför min mamma, för jag tycker inte att jag är värd en högre lön än henne, hon är värd alla pengar i världen. Men när jag får veta att jag är en av få i min kommun i min yrkeskategori som ligger i botten på lönelistan så känner jag mig arg. För jag tror att min högavlönade kollega  ställde högre krav på chefen när hon anställdes. Typ "Ge mig den lönen eller så tackar jag nej till jobbet". Hon har lärt sig att kräva saker och att prata för sig. Jag ska börja kräva saker och som min fackordförande sa: Bästa sättet att höja sin lön är att byta arbetsplats. Så kanske byter jag jobb i vinter, vem vet.